Så funkar textilindustrin

Kläder är kul, men mindre kul är hur vår klädkonsumtion faktiskt allt för ofta sker på bekostnad av något och/eller någon annan. Något som är lätt att glömma bort när vi står i en butik eller klickar hem något på nätet. Att köpa kläder är idag ofta både väldigt enkelt, billigt och snabbt gjort, och det kan givetvis kännas väldigt härligt i stunden. Men sanningen om den där nya snygga tröjan är tyvärr sällan lika snygg, och därför handlar den här artikeln om textilindustrin och dess problem:

Varför är det här viktigt?

Oavsett om kläder är ditt största intresse eller bara ett nödvändigt ont (eftersom det inte är riktigt socialt accepterat att gå runt naken) så är det något du behöver förhålla dig till. För kläder är, precis som mat, något du använder varje dag, och därför behöver du också ha kunskap om ämnet. För faktum är att du, beroende på hur du konsumerar kläder, aktivt kan välja om du vill vara en del av problemet – eller lösningen!

Vad är problemen inom textilindustrin?

Idag när du köper ett nytt plagg är inte summan du betalar på långa vägar det verkliga priset. I själva verket är kostnaden betydligt högre. Problemen inom textil- och modeindustrin går att sammanfatta till tre områden:

Överkonsumtion

Vi konsumerar för mycket kläder. Så enkelt är det. Idag produceras det nästan dubbelt så mycket som det gjordes för 20 år sedan. Ja, vi snackar 109 miljoner ton textilfibrer år 2020 jämfört med 58 miljoner ton år 2000. Och till 2030 beräknas det öka ytterligare 34 procent till 146 miljoner ton (Källa: Textile Exchange). Volymerna är helt enkelt enorma.

I Sverige köper vi nästan 14 kilo kläder och hemtextil per person och år (jämför det mot år 2000 då vi köpte knappt 11 kilo) (Källa: Naturvårdsverket). Om vi skulle samla allt vi tillsammans köper, 141 100 ton, i en enda lagerlokal så skulle vi behöva 1,5 Globen. Och av det vi köper kastar vi drygt hälften, hela 7,5 kilo varje år (60 % av det vi slänger skulle gå att återanvända)

Så inte nog med att de enorma mängderna kläder som tillverkas kräver stora resurser när de görs (mer om det nedan), de ger också upphov till stora avfallsberg när vi kasserar dem efter alldeles för kort stund. Och att vår konsumtion ökar för varje år gör att dess negativa påverkan också ökar!

Stor miljö- och klimatpåverkan

Ett klädesplagg är en komplex produkt. Ja, det krävs många delar och steg för att tillverka ett enda plagg. Och alla dessa steg har såväl en miljö- som en klimatpåverkan. Vi snackar bland annat att polyester är gjort av fossil olja och att bomull kräver såväl stora ytor jordbruksmark som mängder av vatten och kemikalier när det odlas. För att sedan få de olika textila fibrerna till att bli ett tyg och till sist ett färdig plagg behövs det olika typer av processer och fabriker.

Många fabriker drivs av fossila bränslen och kanske saknas också reningsverk, vilket leder till att floder, jordbruksmark och grundvatten förgiftas. Och smällen för detta är det de människor och djur som lever mitt i som får ta. (Djur påverkas såklart också utifrån att delar från dem används på olika sätt i färdiga produkter: läder, dun, ull och silke med mera. En viktig aspekt att ha med sig ur ett etiskt och djurrättsligt perspektiv) Ja, allt det här är bara några få exempel, listan kan göras betydligt längre på hur våra kläder förorenar och påverkar andra negativt.

Och att då dessutom snacka om att mycket av kläderna som tillverkas dessutom inte håller speciellt länge pga extremt dålig kvalitet gör att det hela blir ännu knäppare. Ja, all denna negativa miljö- och klimatpåverkan för att göra ett plagg som sen ändå bara kommer att användas 2-3 gånger innan det ser ut som skit? Det är helt enkelt inte logiskt att lägga så mycket kraft och energi på något som sedan ändå bara ska kastas… Faktum är att det runt om i världen finns enorma soptippar, så kallade landfills, där kemikalierna från våra kläder fortsätter att förgifta naturen. För nej, vi återvinner nästan ingenting av det vi kastar till nya kläder… (läs mer om det och varför här: Textilåtervinning)

Dåliga arbetsvillkor

Det här är kanske något alla inte tänker på: men kläder görs av människor. Klädindustrin är inte automatiserad med robotar eller maskiner, som så mycket annan produktion är, utan allt görs av människor. Det är människor som odlar bomullen, garvar lädret, färgar tygerna samt syr våra kläder. Men hur kan då priserna i butik vara så låga? Jo, för att det verkliga priset betalas av de som har producerat plaggen. De har nämligen med största sannolikhet en lön de inte kan leva på. Andra problem är långa arbetstider, dålig arbetsmiljö, brist på facklig organisering och sexuella trakasserier. Läs mer om detta längre ner.

Hur vanliga är de här problemen?

Kanske har du då och då hört eller läst om exempelvis sömmerskor som svimmar på sin arbetsplats för att de inte har råd att äta sig mätta? Eller om förorenade floder och giftiga kemikalier? Det är lätt att tänka sig att det rör sig om en enskild händelse på en genomrutten fabrik. Men faktum är att det inte är något extremt undantag. Utan det och alla de saker jag nämnde här ovan är normaltillståndet för modeindustrin. Det pågår varje dag. Och det oavsett om media lyfter upp det eller inte. Problemen är också i princip likadana oavsett om vi pratar om kläder, skor eller accessoarer.

Så med det sagt, ett tips är att utgå från att det är så här det alltid ser ut tills du får motsatsen bevisad. Problemen är genomgripande för prick hela branschen: det är helt enkelt en väldigt smutsig industri. Givetvis finns det många företag som gör mycket för att det ska bli bättre, och alla som menar allvar med det brukar också vara väldigt transparenta med hur utmanande det kan vara. Om du vill veta mer hur du kan veta om ett klädföretag är seriösa i sitt hållbarhetsarbete eller inte så hittar du det här: Hållbart på riktigt – hur vet jag?

Vad är fast fashion?

Fast fashion – snabbt mode – är ett begrepp som vi oftast förknippar med stora billiga internationella klädkedjor som exempelvis H&M, Zara och Primark med flera. Men faktum är att fast fashion-logiken genomsyrar egentligen allt som har med vår klädkonsumtion att göra (Läs mer längre ner hur det det historiskt blivit så). Även dyrare märken har anammat det här systemet där vi konsumenter uppmuntras att köpa mycket nytt och ofta.

4 saker som definierar fast fashion

Det här är fast fashion:

• Snabba trender – där det går extremt snabbt från design till färdigt plagg i butik.
• Låga priser – vi konsumenter förväntar oss det. Även bra kvalitet vill vi gärna köpa så “prisvärt” som möjligt. Och med tydliga förväntningar kring pris blir också kvaliteten därefter…
• Slit-och-släng – vi konsumenter tröttnar fort och kasserar till förmån för att köpa nya plagg.
• Kvantitet framför kvalitet – klädföretagen tjänar sina pengar på att sälja volymer. De tjänar kanske inte så mycket per sålt plagg pga låga marginaler, så då gäller det att sälja mycket!

Demokratiskt mode?!

Fast fashion kallas ibland för demokratiskt mode, eftersom kläder har gått från att vara något dyrt och exklusivt till att bli ekonomiskt tillgängligt för nästan alla. Och i grunden är det såklart bra att alla ska ha råd att köpa kläder, och att mode och trend inte bara ska vara förbehållet de med allra störst plånbok. Men frågan är: för vem är fast fashion demokratiskt? Jo, rätt uppenbart bara för oss som är konsumenter, inte för de som producerar det. Vår “rätt” att köpa billiga kläder sker på bekostnad av andra människors mänskliga rättigheter. Det är viktigt att komma ihåg.

Är kläder billigare nu än förr?

Ja, så är det. Idag köper vi i Sverige köper 30 % mer textil än vad vi gjorde år 2000, men trots det lägger vi betydligt mindre pengar än för 20 år sedan på våra klädinköp, trots att vi alltså köper fler plagg! (Källa: Naturvårdsverket) Kläder blir billigare och billigare, och tittar vi ännu längre över tid blir det ännu tydligare:

1953 startades KappAhl i Göteborg. Grundaren hette Per-Olof Ahl och nischen var kappor – därav namnet. Affärsidén från dag ett var att ingen kappa fick kosta mer än 139 kr (Källa: KappAhl) Det var en summa som ansågs orimligt billigt, framförallt av deras konkurrenter. Om vi räknar om det där “orimliga” 139 kr till dagens penningvärde så blir det nästan 2200 kr.

Och om vi räknar åt andra hållet: idag kan vi utan större problem hitta en vinterjacka för 200 kr och i 1953 års penningvärde så motsvarar det 13 kr (Källa: SCB). D v s “rimligt” idag är endast 9 % av det pris som var fullständigt orimligt då. Det du.

Är dyrare kläder bättre?

Tyvärr finns det ingen korrelation mellan pris och hållbarhet eller pris och kvalitet. Även ett dyrare plagg kan tillverkas på ett rakt igenom oschysst sätt och i en kvalitet som kommer att gå sönder alldeles för snabbt. Istället kanske det är varumärket du betalar för. Men det är klart, om prislappen är väldigt låg kan du i alla fall vara säker på att det tummats på både det ena och det andra. Sammanfattningsvis kan en säga att textilindustrins problem i princip är närvarande i alla plagg, oavsett prislapp.

Vad betyder “Made in”-lappen?

I alla plagg brukar det stå vilket land det är tillverkat i. Men “Made in”-lappen säger faktiskt bara var det är ihopsytt, var det sista steget har gjorts. Textilindustrin är en väldigt global historia och delarna till ett enda plagg kan komma från många olika länder. I en enda t-shirt kan bomullen ha odlats i ett land, spunnits och färgats i ett annat, vävts till ett tyg i ett tredje för att sedan sys ihop till ett plagg i ett fjärde land. Dessutom kommer sytråden någonstans ifrån och så vidare. Detta betyder att det kan vara rejält svårt för den som vill hålla koll på var och hur något producerats. Inte minst för att extremt få klädföretag och -märken äger sina egna fabriker, istället använder de sig av leverantörer som i sin tur kan ha underleverantörer i flera led.

Var tillverkas våra kläder?

Fram till 1960- och 1970-talet producerades det allra mesta vi köpte i Sverige här, och då framförallt i Borås. Men eftersom textilindustrin är en väldigt arbetskraftsintensiv industri började det, i takt med att det svenska välståndet ökade och lönerna höjdes, bli för dyrt att tillverka här. Produktionen flyttades då till länder där lönerna var lägre, som exempelvis Spanien, Portugal och Italien. Men efter ett tag upplevdes det som alldeles för dyrt även där och tillverkningen flyttade vidare till billigare länder. Idag är det allra mesta vi köper i Sverige producerat i Asien, bland annat i länder som Bangladesh, Kina och Indien.

Vad menas med ”Race to the bottom”?

Det finns ett begrepp som heter “race to the bottom” och som är relevant att prata om när vi snackar textilindustrin. “Race to the bottom” är när länder och/eller företag tävlar om vem som kan hålla lägst pris (för att attrahera så många kunder som möjligt) och att jakten på kapade kostnader innebär pressade löner och arbetsvillkor.

Nästan inga modeföretag äger sina fabriker

Idag äger i princip inget modeföretag sin egen fabrik, istället skriver de kontrakt med olika leverantörer runtom i världen. Dessa kontrakt är åtråvärda att få, men det är också hög konkurrens om dem. Och för att konkurrera, som fabrik eller helt land, gäller det att erbjuda det lägsta priset. Låga löner blir därmed en tungt vägande faktor för att attrahera dessa stora, ofta globala, bolag.

Många länder vill ha textilindustri: det skapar mängder av jobb. Dessutom är det en typ av jobb som varken kräver välutbildad arbetskraft eller stora industriinvesteringar. Att sätta upp några symaskiner och lära arbetare att sy en raksöm (grovt förenklat!) går ganska snabbt jämfört med att bygga upp annan industri. Och därmed är textilindustri en av få möjligheter för många fattiga länder.

Låga löner är ett konkurrensmedel

Ett effektivt konkurrensmedel blir därför extremt låga lagstadgade minimilöner och ibland erbjuds de globala företagen också undantag från olika lagar och skatter. Samtidigt finns det också ett ständigt överhängande hot om att klädföretagen som producerar i landet kan flytta vidare till något annat, billigare, land med kort varsel. Och därmed skulle mängder med jobb gå förlorade. Det här gör att lagstadgade minimilöner generellt alltid är långt under det som kallas för levnadslön (mer om det nedan).

Från företagens perspektiv är det såklart bra med dagens system med kortare kontrakt, det gör det möjligt att anpassa produktionen snabbt utifrån vad kunderna vill ha och vid minskad försäljning eller om fabriken inte sköter sig är kontrakten lätta att säga upp. Generellt kan en säga att den fabrik som producerar snabbast till lägst pris får kontrakten, något som såklart gör att arbetarna pressas att jobba hårdare och längre dagar till ständigt låga löner.

Det är väl bra att miljoner människor får arbete?

Självklart är det bra med alla dessa miljontals arbetstillfällen. Och arbeten inom textilindustrin har gjort att många har gått från en extremt fattig och oerhört utsatt livssituation till att bli lite mindre fattig och utsatt. Men med det sagt: måste dessa jobb vara synonyma med fortsatt förtryck? Nej såklart inte. Just därför är det oerhört viktigt att arbeta för att bättre arbetsvillkor och högre löner. Och när målet utifrån ett klimat- och miljöperspektiv är att minska produktionsvolymerna av nya kläder måste vi också prata om att behålla arbetstillfällen samtidigt som vi måste ställa om dem. Om en sömmerska idag förväntas sy hundratals plagg på en arbetsdag under orimlig stress så ska framtiden handla om att sy färre plagg i högre kvalitet. Och istället för att producera nya material kommer arbetet handla om remake, lagning och upcycling med mera.

Vad betyder minimilön och levnadslön?

Minimilön är den lagstadgade lön som en person minst måste tjäna i ett land. I Sverige har vi inte lagstadgade minimilöner utan vårt system utgår från kollektivavtal, d v s löner framförhandlade av fackförbund.

Levnadslön är den lön som en person behöver tjäna för att kunna leva på sin lön. En levnadslön innebär inget lyxliv, utan det handlar om att äta sig mätt, betala hyra, skicka sina barn till skolan och gå till läkaren när det behövs.

Stort gap mellan minimi- och levnadslön

I de allra flesta länder som producerar våra kläder är den lagstadgade minimilönen långt under av det som anses vara en levnadslön. I Bangladesh är minimilönen för en textilarbetare 850 SEK per månad, och en levnadslön uppskattas till minst det dubbla (Källa: Global Living Wage, mars 2021). Vad som är en levnadslön (och den varierar ofta mellan olika regioner inom ett land) brukar beräknas av exempelvis lokala fackförbund eller människorättsorganisationer.

De allra flesta klädföretag betalar minimilöner, och följer alltså de lagar som finns. Däremot kan i princip inget klädföretag idag garantera en levnadslön. Och det är alltså det här som är problemet. (Om du vill läsa mer om detta: Fair Action – levnadslön)

Kan inte klädföretagen betala mer?

En rimlig fråga är såklart: men kan inte företagen bara betala mer för varje plagg de köper? Tyvärr finns det inga garantier för att de extra pengarna hamnar i arbetarnas fickor.

Istället är det ett stort arbete som krävs: både för att höja länders lagstadgade minimilöner och att de köpande klädföretagen måste arbeta betydligt hårdare med den här frågan. Bland annat är fri facklig organisering för textilarbetare centralt i detta (mer om det nedan).

Hur ser arbetsvillkoren ut för de som syr våra kläder?

Arbetsvillkoren för de som tillverkar våra kläder är allt annat än bra. Problemen brukar sammanfattas till fem stycken:

Låga löner

Löner det inte går att leva på är tyvärr standard inom textilindustrin. Läs mer om detta ovan.

Långa arbetstider

Om en inte kan leva på sin heltidslön så är oftast det enda alternativet att arbeta betydligt mer. Och då det ofta finns krav på snabba leveranser (läs mer under Race to the bottom) så är tillgången på övertidsarbete stor. Så ja, för miljoner människor inom textilindustrin så är arbetet det som tar upp merparten av dygnets alla timmar. 16-timmars dagar sju dagar i veckan kan vara den enda möjligheten att överleva.

Farlig arbetsmiljö

Den enorma prispress som råder inom textilindustrin gör att en säker och bra arbetsmiljö alltför ofta prioriteras bort. Bristande skyddsutrustning är vanligt. Antingen att den kan saknas helt, vara undermålig eller felaktig (exempelvis fel storlek på skyddshandskar) eller att de anställda inte vet hur eller varför den ska användas. Det kan också handla om exempelvis brandsäkerhet, att det inte finns brandsläckare eller nödutgångar.

Den 24 april 2013 totalkollapsade en stor textilfabrik i åtta våningar, Rana Plaza i Dhaka, Bangladesh. 1134 textilarbetare dog och över 2500 skadades. Dagarna innan hade det konstaterats stora sprickor i väggarna men istället för att stänga beslöts det att arbetet skulle fortsätta som vanligt. För att det fanns deadlines för stora ordrar att hålla. Och det här är tyvärr varken första eller sista gången något sådant här händer.

Könsbaserat våld

Merparten av världens kläder sys av kvinnor. Många är unga, fattiga, saknar utbildning och på andra sätt väldigt utsatta. De flesta chefer är män. Och som anställd (inte sällan på korta och osäkra kontrakt) är du givetvis i en enorm beroendeställning till din arbetsgivare. Sexuellt våld eller trakasserier är därför tyvärr väldigt vanligt, i Bangladesh har två av tre sömmerskor utsatts för det (Källa: Femnet). Även fysiskt våld som örfilar, slag och sparkar förekommer i stor utsträckning. Oftast sker våldet i samband med att en deadline närmar sig och att fabriksföreståndare slår sina sömmerskor.

Tyvärr saknas ofta skyddsåtgärder för att motverka allt detta. Endast 4 procent av textilfabrikerna i Bangladesh har exempelvis en kommitté mot trakasserier (Källa: Femnet). Kvinnor saknas dessutom väldigt ofta i ledande positioner i fabriker, fackföreningar och andra delar av inköpskedjan.

Fackföreningar

Att vara med i en fackförening är en mänsklig rättighet och som svensk tar vi fria fackförbund och kollektivavtal så för givet att vi kanske inte ens orkar engagera oss. Men verkligheten i många andra länder är en helt annan än vår i Sverige. Fackföreningar motarbetas av såväl regeringar som fabriksägare. Fackligt aktiva lever på många håll i världen väldigt farligt. De blir av med jobbet, blir hotade eller riskerar i värsta fall att bli mördade.

Men också faktumet att många fackförbund kan vara korrupta och inte alls representerar merparten av sina medlemmar bidrar till problemen. För att inte snacka om att det kan finnas splittringar eller interna stridigheter som gör att de inte alls blir så starka gentemot arbetsgivaren som de skulle kunna vara. Eller att det kan vara svårt att som enskild textilarbetare hitta tid och energi att engagera sig för framtiden när dygnets alla timmar handlar om att överleva dag för dag…

Poängen med en stark fackförening är att de anställda och arbetsgivaren blir två jämbördiga parter som tillsammans kan förhandla fram rimliga löner och arbetsvillkor. Och därför är frågan om fri facklig organisering en oerhört viktig del i att förbättra villkoren för de som syr våra kläder.

Vems ansvar är allt detta?

Textilindustrin är helt enkelt extremt ohållbar så som den ser ut idag, men vems ansvar är det att skapa förändring? Jo, det är allas ansvar. Vi har alla ett solidariskt ansvar, och det oavsett maktutrymme och storlek på plånboken. (Och hur vi praktiskt ska skapa denna förändring kan du läsa mer om här: Hållbart mode

Konsumentens, företagens eller politikens?

Kanske har du både hört “Allt ansvar ligger på konsumenten. Om du bara väljer rätt i butiken så blir allt bra” och “Det är politikerna/företagen/någon annan som måste ta ansvar. Det är inte enskilda individer, vi är för små”. Det är två olika ståndpunkter, men vem har egentligen rätt? Jag tycker faktiskt att båda har exakt lika mycket fel som rätt. Låt mig förklara:

Självklart ska vi ta de möjligheter som finns framför oss för att skapa förändring. Och vi kan och ska aldrig skylla ifrån oss på någon annan. Men vi kan samtidigt inte ta allt ansvar själva, för det är som att sila mygg och svälja kameler. Istället handlar det om, som så ofta, att ha två tankar i huvudet i samtidigt. Att både göra det du och jag kan men också lyfta blicken och utkräva ansvar från andra.

Det är faktiskt allas ansvar

Vi får heller aldrig glömma att individer i grupp skapar en opinion. Och att vi kan organisera oss i föreningar och organisationer, i civilsamhället. Det är så vi förändrar normer, skapar annan efterfrågan och kan pusha på alla andra aktörer. Många politiker och företag kan bli mer modiga i sina beslut med en radikalare opinion i ryggen.

Samtidigt skapar företagen utbudet och därigenom mycket också av våra behov och begär. De är proffs på innovationer, nya affärsidéer och att ta risk. Dessutom kan till synes ett litet beslut ha enormt stor effekt om vi snackar stora företag. Och med rätt politiska och ekonomiska styrmedel skapar vi spelreglerna, precis som att med skarp lagstiftning får vi en genomgripande förändring.

Det är när alla olika aktörer i samhället pushar varandra mot allt detta samtidigt som det händer grejer. Och det måste vi påminna varandra om. Om och om igen.

Senast uppdaterad 29 mars 2022